Post Arrival Orientation med YFU

Den 14 till 16 september hade min kära utbytesorganisation YFU anordnat ett hemkomstläger för oss utbytesstudenter som nyligen kommit hem efter ett år utomlands. Till skillnad från lägret vi var på innan utbytessåret var detta inte obligatoriskt men jag anmälde mig ganska direkt efter att ha fått inbjudan. Och spoiler alert, den här helgen blev definitivt en av de bästa sedan jag kom hem från Ecuador.

Jag kom fram till lägergården i Stockholm vid 17:30 och kramade om de fina vänner jag hade träffat under bara ett par dagar drygt ett år tidigare. Det gick fort att komma tillbaka till den härliga samhörigheten man fick förra lägret. Vi fick höra schemat för helgen och ledarna presenterade också de nykomna utbytesstudenterna från andra länder som skulle vara med på lägret men också ha många egna aktiviteter.

När det var dags för middag lärde vi känna en kille från Lettland som inte bara kunde en imponerande mängd svenska utan också vågade använda den på ett bra och ofta riktigt roligt sätt. Hela lägret var uppbyggt av intressanta konversationer i grupper som sattes ihop beroende på vart i världen man var. Då fick vi äntligen chans att bolla allt det som inte alltid har gått att diskutera med vem som helst. Alla hade ju utbytesåret gemensamt och därav även många av upplevelserna.

När det började närma sig middagstid dag två laddade folk för lägrets höjdpunkt; galan. Vi bytte om till finkläder och gick till matsalen. Vid ingången fick alla var sin lapp med en liten utmaning man skulle göra under middagen. På min lapp stod det att jag skulle dra igång med snapsvisa varje gång någon säger ”heja Sverige” och jag tänkte direkt att det inte fanns en chans till att jag skulle göra det. En stund in i middagen började dock konstiga saker hända, folk applåderade utan anledning, förespråka ”nerförsbackepartiet”, göra tal för sin kompis och skrika ”heja Sverige”. Mina vänner visste min utmaning och fick mig att dra igång Helan Går. Det roligaste var ju hur alla var helt med i svängarna, om någon började applådera ljudligt hängde alla på och ett jubel utbrast snart över hela salen. Jag har inte skrattat så mycket på länge.

Efter middagen blev vi inledda till en annan sal där vi blev välkomnade med att glas cider och kunde slå oss ner vid bord med glitterstjärnor på. Alla ledare och volontärer radade upp sig längst fram och sa några fina ord och delade sedan ut diplom medan de kramade oss och gratulerade oss personligen för att ha klarat av utbytessåret. Det var en oväntad och en väldigt glädjefylld och fin stund. Snart blev det musik och dans som gällde. När högtalaren efter ett par timmar fick slut på batteri bytte vi om till pyjamas och satt och hade det mysigt tillsammans och pratade ett bra tag. Vi lekte lite lekar och fortsatte prata halva natten innan vi tillslut gick och la oss.

Dagen därpå startades med morgondopp och strax blev det tyvärr dags att åka tillbaka hem. Jag och mitt lilla YFU-gäng åkte tillsammans till stationen och sa hejdå där. Jag är supernöjd med lägret, det nådde verkligen över mina redan höga förväntningar och det var så roligt att se alla efter sitt stora äventyr igen. Bra av YFU och alla härliga volontärer!

Det härliga gänget som var på lägret

Lägret innan avresa för drygt ett år sedan. Lägg märke till hur jag på båda bilderna är med samma två tjejer.

Redo för galan

Jag och Carl

Siri, jag, Arnis, Sofie, Ludvig och Carl

Att komma tillbaka till Sverige

Jag ville inte riktigt åka hem under den sista tiden i Ecuador, trots det hade jag en ganska glorifierad bild av Sverige. Framförallt någon eller ett par månader innan hemfärd var jag ordentligt taggad på att åka hem och trodde att allt skulle bli så perfekt och så enkelt när jag väl var tillbaka i Sverige. Som tur är bleknade den orealistiska tanken en aning för som väntat var den bilden jag hade då ganska långt ifrån sanningen. Det är inte det att allt är skit i Sverige men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, vilket de har varnat för.

Den första veckan gick ganska bra för vi gjorde saker mest hela tiden. Trots det hade jag den där gnagande känslan lite i bakgrunden. Jag är dock väldigt glad och tacksam över det mottagandet jag fick av min så fantastiska familj när jag var nyanländ och mamma var förstående i att det kändes konstigt. Nånstans mellan vecka två och vecka tre blev jag riktigt dålig. Vissa dagar orkade jag inget och låg bara och sov eller grät. Jag såg vad mina vänner i Ecuador gjorde och hur roligt de hade, hade inga vänner i Sverige att umgås med. Jag har i och för sig några vänner här med men har inte kunnat träffa dem för varken de eller jag har befunnit oss i vår hemort samtidigt. Jag frågade mig själv vad jag nu ska göra med mitt liv och letade frenetiskt efter danskurser och liknande jag kanske skulle kunna ansluta mig till. Blev rädd för att alla i Ecuador skulle glömma bort mig medan jag verkade vara så beroende av att de skulle minnas mig med glädje. Det gjorde snarare ont än var trevligt att tänka på Ecuador.

Jag hade också en förväntning av att vara en ny härlig person nu när jag skulle komma tillbaka. Att jag inte längre skulle reta upp mig på småsaker, att jag skulle vara rolig och kärleksfull, mogen, hjälpsam och produktiv. Snarare känns det som att det var raka motsatsen som hände, jag blev lättirriterad, sur och otrevlig och enligt mig själv bara till besvär. Självkänslan försvann. Jag kände mig kritiserad vid minsta invändning och att jag om något bara förändrats på ett negativt sätt. Jag har varit så fruktansvärt besviken på mig själv. Jag som trodde att tillbakalängtan skulle vara det svåraste med att komma tillbaka, det var fel. Att jag själv inte blev som jag hade tänkt mig blev det svåraste.

Sen är det inte så att jag inte saknar Ecuador för det gör jag. Jag saknar min värdfamilj och deras härliga sätt att vara på. Jag saknar min klass som är så himla fin. Jag saknar min dansgrupp och att röra på mig över huvud taget. Jag har varit väldigt störd av förvirringen och sorgen kring att lämna Jonathan och se honom fortsätta sitt liv i Ecuador utan mig, han var ju trots allt den jag hade kanske allra närmast hjärtat under året. Ibland är det också lite kulturella grejer som jag gärna skulle vilja se i Sverige också, som att det är trevligt och helt okej att prata och umgås lite trevligt med främlingar.

Nu har jag varit hemma i ganska exakt en månad, jag satte mig på flyget den 28 juni och kom fram den 29. Blev förvånad när jag såg att det inte var mer än så samtidigt som tiden verkar gå ganska snabbt. Känns som att jag har varit här i en evighet på något sätt. Jag kan inte säga att jag mår helt bra nu heller men sakta men säkert försöker jag få upp mig själv på fötterna igen. Folk säger ju att när man är ledsen och mår dåligt är det bra att hitta på saker att göra. Vissa gånger har inte det gått, jag har ju vissa dagar knappt ens orkat äta. Men vissa saker kan funka ibland. Att gymma då och då har hjälpt mig och varit jättebra. Att titta på någon rolig YouTuber har annars varit bra när energin sviker en. Sen har jag kopplat bort mig från telefonen ett par gånger också så att man inte bara sitter och engagerar sig i de andras liv i Ecuador. Det har också varit rätt bra. Nästa steg för mig blir nog att försöka hitta något intressant att ägna tid åt nu under sommarlovet när jag har för mycket tid att övertänka allt. I det här inlägget låter det ju lite som att allt är ganska bedrövligt och det är inte helt sant trots att mycket är väldigt svårt, det här är trots allt en viktig del av upplevelsen.

Bildbevis på att inte allt är skit:

Att lämna Ecuador

Mitt utbytessår är slut och jag är sedan knappt två veckor tillbaka i Sverige. Att komma tillbaka till Sverige är en sak och att lämna Ecuador är en annan. Jag kan börja med att säga att min sista tid i Ecuador var väldigt fin. Jag åkte med min värdfamilj till Loja, en stad som ligger 12 timmar söderut med bil. Det är en av de städerna som jag länge hade velat åka till men inte gjort. Det var väldigt vackert och inom kort bilavstånd därifrån åkte vi till en annan by med fantastiskt vackra berg runt om. Vi gick runt och tittade, åt god mat, träffade trevliga människor och njöt av tiden. Vi behövde åka hem efter bara ett par dagar för jag hade en del att göra inför att åka tillbaka Sverige.

En av de sakerna jag gärna ville göra var att träffa klasskamraterna en sista gång. Vi hade redan planerat en slags större träff med nästan alla men det blev inte möjligt. Då frågade jag en av mina klasskamrater om hon ville hjälpa mig att få iordning en mindre träff. Det ville hon och ett par timmar senare var vi ungefär 10 personer som samlades i stadens shoppingcenter. Vi var där en stund och spelade lite spel och drog oss sedan vidare för att äta. Påväg mot matstället ramlade en av killarna i en vattenfontän vilket var typ det roligaste på kvällen. Vi åt massa mat och snackade och sen gick vi till en park och larvade oss och tog bilder. När det var dags att gå tillbaka följde alla mig till mitt hus där vi stod och sjöng jättehögt tills min värdmamma kom ut och undrade vad som stod på. Vi tog farväl och jag gick in, supernöjd med kvällen.

Förmiddagen dagen därpå, vilket var sista dagen i Santo Domingo, ägnades åt att fortsätta med packningen som jag hade påbörjat föregående dag. En sak som jag hade prioriterat väldigt högt var att se min dansgrupp en gång till och det var planen för eftermiddagen. De skulle ha en danspresentation som jag bestämde mig för att inte delta i men ändå gå dit och se dem. Jag hälsade på alla med kramar, sen behövde de gå in bakom scen och jag hade riktigt tråkigt när jag stod i publiken och väntade på att de skulle dansa. Efter ett tag kom de dock och drog med mig bakom scen för att umgås och ta bilder. Det blev genast mycket roligare och vi skrattade och hade kul.

Tillslut framträdde dem och efter det stod vi och umgicks en stund till. De var noga med att jag inte skulle gå därifrån utan istället började alla gå tillsammans någonstans, jag brydde mig inte så mycket om vart. Vi skrattade och tramsade omkring på gatan, alla iklädda de röda dräkter som de framträdde i. Vi kom fram till en pizzeria och gick in och satte oss. Dansledaren ställde sig upp och sa några fina ord, sen tog hon ut en skrivbok som de tydligen hade jobbat med lektionen innan. De hade skrivit hälsningar och klistrat in bilder och jag blev så himla rörd av den presenten, det är enligt mig bland det finaste man kan ge någon. Av en kille som heter Segundo fick jag också en liten present vilket var en fin hälsning och några snäckor och andra fina grejer från en strand han bor vid i perioder. Av Jonathan fick jag en stor väggdekoration i form av ett hjärta med bilder på oss. Jag ställde mig upp och hade nåt slags tal jag med. Jag hoppas att jag fick med ordentligt hur oerhört tacksam jag var över att ha varit med dem i 8-9 månader. Man blev ju lite skakig på rösten.

Vi spelade lite spel och stojade runt tills det blev dags att dra sig tillbaka. När vi kom fram till där jag skulle svänga av stannade alla och vi stod och försökte ta farväl i säkert en kvart innan jag faktiskt lyckades vända mig om och motvilligt gå hem. Det var väldigt konstigt att säga hejdå och veta att det var förmodligen sista gången jag skulle se de flesta av de här människorna. Trots att jag visste om det gick det inte riktigt in i min hjärna att det var så. Det blev mycket kramar och stoj och till och med några främlingar stannade till och tittade nyfiket på uppståndelsen. Tillslut sa vi hejdå för sista gången och Jonathan följde mig ner till huset för att ta farväl där.

När jag gick in genom dörren trodde jag först att jag var ensam hemma. Jag packade ner några av de sista grejerna och försökte låta känslorna sjunka in. Den kvällen gick min familj på en sista middag hos min kompis Lu från Schweiz, som skulle åka hem samma dag som jag (i samma flyg faktiskt). Det var ganska trevligt och vi kom tillbaka hem ganska sent. Min värdpappa skulle åka tidigt i gryningen så vi fick säga hejdå då, klockan typ 2 på natten innan vi hade gått och lagt oss. Det var en fin stund vi hade där i mitt rum, jag, pappa och mamma. Fint men väldigt sorgligt och tårarna rann.

Dagen därpå skulle privatbussen gå 06.30 och jag försov mig och vaknade 06.20 vilket var ungefär en och en halv timma efter planerad väckningstid. Det blev lite stressigt men trots det var jag inte den sista att anlända till mötesplatsen för de andra studenterna i Santo Domingo. Vi åkte till Quito och hade ett sista läger för att sedan åka till flygplatsen tillsammans dagen därpå. Det var ett helt okej läger och det var trevligt att vara med de andra utbytesstudenterna en sista dag också. Jag fattade fortfarande inte att det bara fattades timmar kvar i Ecuador, det land jag hade spenderat 10 så himla konstiga månader i.

Jag grät en del på flyget. Satt bredvid andra utbytesstudenter vilket var tur. Hade en timma på mig att byta flyg i Amsterdam, ovanpå det blev det långa flyget jag redan satt på försenat. Jag sprang som en idiot genom hela flygplatsen och hann flyget hem. Till och med bagaget hann med och jag fick tag i väskorna nästan direkt när vi hade landat. Jag gick ut genom portarna och såg min fina familj. Mira (lillasyster) var först med att springa och krama om mig och jag började gråta som ett litet barn direkt. Ivar (äldre syskon) var den andra som fick en kram, sen mamma och till sist pappa som hade rosa rosor i handen. Min storebror var inte med för han jobbar för närvarande i USA.

Trots en hel mängd känslor är jag hur nöjd som helst med mina sista dagar i Ecuador. Jag sa hejdå till de flesta jag gärna ville träffa en sista gång och hade väldigt kul och var glad. Sen kunde jag inte sluta känna så himla stark uppskattning och tacksamhet över hur nöjd jag är med hela utbytesåret. Det har inte alltid varit så lätt men jag uppnådde målet jag hade sedan början, och det var helt enkelt att klara året. Och det gjorde jag, jag klarade det och har nya erfarenheter med mig in i framtiden.

Ovanstående bilder är från resan till Loja. Lägg märke till regnbågen på den tredje.

Gänget som sågs under de sista dagarna

Esteban

Mayerli

Det här är Sarih och hon är en så underbart fantastiskt person. Alltid positiv och har varit en av dem som alltid funnits där för mig och hjälpt mig. Jag uppskattar henne jättemycket.

Segundo

Trams på gatorna. Min danslärare är hon som är längst fram och hon heter Millie

Diana (som är en mycket fin vän), jag och Jonathan

På pizzerian

Det här är Jonathan och han är en av de viktigaste personerna i mitt utbytesår. Min närmsta vän och första kärlek.

Jag och Lu under sista middagen

Under avslutningslägret i Quito med våra diplom.

Första tillfället med min älskade älskade familj. 

Min skola i Ecuador

Den ecuadorianska skolan är annorlunda mot den svenska på fler sätt än att de har skoluniform. Det finns ett par olika typer av skolor; privata, allmänna, katolska och militära. Privata skolor kan vara rätt dyra och något prestigefulla men i vissa fall verkar undervisningskvalitén svaja. Allmänna skolor tillhör staten och kostar inte. Vissa av de är lite osäkra men långt ifrån alla, och många av de är riktigt bra. Katolska skolor är som man hör på namnet kristna men skiljer sig inte så mycket från icke-kristna skolor annat än att man brukar börja dagen med en morgonbön och att man nån gång ibland har gudstjänst. Militära skolor vet jag väldigt lite om men är inte så dramatiskt som det låter. Vad jag har hört lär de sig att marschera och vråla högt men inte så himla mycket annat militärrelaterat än det.

Den skolan jag går på heter Unidad Educativa Marista PIO XII och är katolsk. Skoldagen börjar klockan 07:15 och avslutas klockan 13:15 varje dag måndag till fredag. Vi har åtta lektioner på 40 minuter vardera varje dag och två raster, den ena är 25 minuter och börjar klockan 09:15 och den andra är 15 minuter och börjar 11:40. Man har alltså inte rast mellan varje lektion som vi generellt sett är vana vid i Sverige utan man har flera lektioner på rad. Varje klass har sitt egna klassrum som man alltid är i och i min klass består av ungefär 45 elever. Under skolåret finns det ett långt lov och det är under februari och mars här i kustregionen. I höglandet är lovet i stället under juli och augusti.

På min skola finns en kafeteria som säljer lite olika man kan gå och köpa för en liten peng på rasterna. Det blir ofta krig där när man kan köpa pommes med korv för det vill exakt alla ha och man vill ju gärna hinna äta upp tills lektionerna börjar (mat är förbjudet i klassrummet). I skolområdet finns det en enorm gräsplan där de ibland har skolgympan. Oftast så förs dock de lektionerna i ett område som har cementgolv och ett tak men ändå inte är inomhus. I huvudbyggnaden har administrativ personal sina kontor. Klassrummen ligger i långa byggnader längsmed uteområdet.

När man tänker på att vi är så många tonåringar i samma lilla klassrum kan man komma på tanken att det kanske är exakt hur dålig ordning som helst. Så är dock inte fallet. Här är systemet annorlunda och eleverna vet mycket väl konsekvenserna om de inte sköter sig. Det handlar inte bara om att lärarna blir irriterade om folk snackar utan snarare om att de vet om att undervisningen är viktig och att det kan bli problem om man får dåliga betyg. Betygen är också annorlunda här och räknas på ett annat sätt än vad jag är van vid ifrån Sverige. Man får betyg från 1-10 medan allt under 7 är underkänt. På prov räknas antal poäng som summeras till max 10 och antal poäng blir så ens betyg. Lyckas man inte få godkänt i slutet av terminen har man ett par chanser (inklusive obligatoriska kurser under lovet) att förbättras men lyckas man inte blir man tvingad att gå om årskursen i en annan skola.

Utbildningen här verkar inte handla särskilt mycket om att tänka och reflektera själv utan snarare att lära sig ord för ord vad läraren säger. Ofta får man läxor till dagen därpå och flera prov under en dag. Inlämningar skiljer sig ofta ordentligt från de svenska. Här är det ofta väldigt viktigt att göra läxor och liknande så kreativt som möjligt snarare än att faktiskt lära sig det man behöver lära sig. Jag har sett inlämningar i alla möjliga former och jag tappar hakan över hur mycket fantasi och omsorg de lägger i dem. Själv skriver jag med blyertspenna.

Längst bak ser man klassrummen, huvudbyggnaden är rimligt vänster och idrottsplanen till höger

Utsikt från huvudbyggnaden

Gräsplanen

Skolans kapell

Idrottsplatsen under tak

I klassrummet. Jag blev alltid placerad längst bak

Resa till Ecuadors stränder

Nyligen kom vi hem från YFUs fjärde och sista organiserade resan. De har haft en resa för varje region i Ecuador; till regnskogen, Galapagosöarna, Anderna och nu till stranden. Jag åkte med på alla resorna vilket jag är riktigt nöjd med. Jag tänkte mig att Galapagosresan och denna resan skulle vara rätt lika men så var inte fallet, de var båda speciella på sina sätt.

Liksom alla andra gånger började resan med att alla samlades i Quito. Därifrån åkte vi till bussterminalen och tog en nattbuss ner mot kusten till en stad som heter Manta. Vi kom fram i gryningen, checkade in på hotellet och åt frukost. Vår kära vän Viktoria från Estland (som hälsat på mig en gång) var inte med på resan men eftersom att hon bor nära Manta dök hon upp och spenderade tid med oss under dagen. Vi var vid stranden hela förmiddagen och efter lunch kunde vi göra vad vi ville ett par timmar. Jag ägnade mig åt att äta choklad och gå med några vänner till en shoppingcenter. Sen möttes alla upp igen och de som ville gick på promenad längs med stadens stränder. Det var trevligt, vi pratade, skrattade och såg folk som byggde båtar.

På morgonen dagen därpå tog vi bussen till en annan strandby som har namnet Puerto López. Kort efter att ha anlänt åkte vi till "Agua Blanca" vilket är att litet samhälle där vi fick höra om områdets historia och gå på promenad. Vi kom fram till en liten sjö med grönaktig färg och otrevlig lukt. Färgen och lukten beror på en hög halt av nåt som verkar kallas för svavel på svenska. Vi satte på lermasker, badade i vattnet och drog oss tillbaka till byn. Senare på kvällen efter att ha ätit gick de som ville ut till barerna på stranden. Det var lördagskväll och musik och dans. Till en början dansade de flesta av oss utbytesstudenter i en grupp tillsammans, sen letade en av killarna upp partners till alla. Det var lite kul, jag dansade med en som bland annat lärde mig lite salsa. Efter ett par timmar gick vi tillbaka till hotellet och jag var nöjd och glad med kvällen.

Dag två i Puerto López åkte vi till en vacker ö som heter La Isla de La Plata. Där finns bland annat den blåfotade ankan som också förekommer på Galapagosöarna. Vi gick på vandring och såg imponerande klippor med det härligt turkosaktiga havet nedanför. Vi tog romantiska Titanic-bilder och gick och gick och snorklade. Ett trevlig tillfälle under den dagen var att vi på båten mellan ö och fastland såg en mängd delfiner.

Nästa dag fick vi sovmorgon och vid 10 hade vi beställt en privatbuss som skulle ta oss till den populära turiststranden Montañita. Där spenderade vi nästan hela dagen och man kunde ägna sig åt lite vad man kände för. Somliga satte sig helt enkelt i en strandstol och förblev där hela dagen medan andra inklusive jag drog och tog en surfingkurs. Först fick vi lära oss hur man ställer sig upp på brädan på stranden. Vi lärde oss lite grundläggande som att hur man skulle bära brädan och hur man står för att ha balans. Sen bar det av mot vattnet och vi började försöka. Jag trodde inte att det skulle gå särskilt bra och det gjorde det inte heller till att börja med. Men helt plötsligt stod jag där på brädan med havet under fötterna med hjärtat hårt pumpande och armarna i luften av glädjen. Efter det råkade jag smeta solkräm i ena ögat och hade ont tills nästa dag. Ej rekommenderat.

Samma kväll drog vi oss mot Guayaquil, Ecuadors största stad. Där åt vi en fantastiskt god encebollado (vilket kort sagt är en slags soppa med fisk, tomat och lök) och gick till hotellet. Vi satt och umgicks en stund och sen gick vi och la oss för att vakna upp till resans sista dag. Det var en väldigt solig dag så på förmiddagen hade vi fritid. Vi åt lunch alla tillsammans vilket vad ytterligare en underbar måltid. Därefter gick vi till ett museum och tittade på lite historiska saker och tog oss till en park. I den parken finns det mängder med jätteödlor (iguanor) som trivs bra där eftersom att de med jämna mellanrum blir serverade mat. Det var fint! Min favoritdel av dagen började när vi promenerade längs med den enorma floden Guayas som flyter genom staden. Det är väldigt fint där med parker och bryggor och lite olika. När solen började gå ner sprang vi till stadens utkiksplats. För att komma dit behöver man gå upp ungefär 450 trappsteg och det var värt varenda flåsande andetag. Staden var så vacker där uppifrån och jag var så glad.

Den kvällen åkte vi till terminalen och tog bussen tillbaka igen. Jag och de andra som bor i Santo Domingo klev av där klockan tre på morgonen och sen var resan slut. Helt fantastiskt var det!