Idag är det tio dagar kvar till avfärd. Så hur känns det? Inte så mycket, faktiskt. Jag är för närvarande varken särskilt nervös eller taggad rent känslomässigt. Det innebär dock inte att jag inte längre vill åka eller nåt sånt, för det vill jag. Att bli utbytesstudent är en dröm för mig och om tio dagar går den i uppfyllelse. Anledningen till att jag inte känner så mycket inför detta tror jag beror delvis på två saker:
1. Att åka till Ecuador känns ganska frånvarande och långt bort. Jag kan knappt något om landet (har aldrig varit i närheten av Sydamerika ens) och jag har ingen aning om vad som kommer hända och vad det är för land på djupet. Trots att jag vet att jag kommer åka så känns det inte så nära psykiskt och ganska overkligt.
2. Jag har inte mycket förväntningar. Som framtida utbytesstudent är det i princip omöjligt för mig att veta hur det kommer bli. Därför känns det ganska onödigt att ha höga förväntningar som kanske blir motbevisade. Jag har försökt ställa in mig på att hemlängtan med största sannolikhet kommer bli näst intill olidlig i perioder men annars försöker jag hålla mig borta från de låga förväntningarna också. Jag tror att det är viktigt att man som utbytesstudent har ett så öppet sinne som möjligt och det är det jag siktar på att ha också.
Det finns egentligen ganska många frågor, både i mitt och i andras huvud. Hur ska du göra med språket? Hur ska du prata med folk? Hur ska du göra med maten? Hur ska du göra med aktiviteter? Svaret på nästan alla av dessa frågor är detsamma; Jag vet inte. Som en person som gillar att ha saker och ting planerat är det ett ganska lustigt svar, framförallt för att komma från mig själv. Men är det inte lite det som är det roliga också?
<333 snart så... // Elli
SvaraRadera